Huven

Huven som var med bilen var både sönderrostad och sönderbruten i gångjärnsfästena. Jag tillverkade ett järn med inmätt distans mellan hålen för att få tillbaka infästningarna i rätt läge. Det var svåra bitar att tillverka. Det värsta var att den passade inte mot radien på fronten när skärmarna provmonterades. Den hade slagit sig, balken krympte av allt svetsande. Det krävde mycket arbete för att få tillbaka den i rätt form. När jag sedan blästrade förra sommaren så var jag lite väl optimistisk på förstyvningsbalkarna på insidan. Huvskinnet var helt vågigt och man kunde se konturerna efter förstyvningarna från ovansidan. Detta ledde till att jag bestämde mig för att leta efter en annan huv. Jag hittade en hos en kille i Småland. När den granskades lite närmare så visade sig det att sprickor fanns även på den runt gångjärnsfästena. Jag blästrade bort rosten för att få en bättre bild av sprickorna. Ljusblå metallic tyder väl på att det är en 70-talare som stått som värd.

Typiska sprickor. Dock inga större problem med att åtgärda dessa.

Efter svetsning.

Andra sidan efter slipning.

Det var mycket klister när resterna av isoleringen avlägsnats. Isoleringen var dålig och av fel modell. Om jag fattat rätt så är det asfaltpapp på 66'orna. Turtles tjärlösare funkade fint för att få bort klistret. Här är det påbörjat.

Klistret borta. 

Därefter slipades allt för hand med 240 papper. Ännu lite mer bläster i hörnen. Klar för grundning.

Slutligen grundad på insidan.

Jag skrapade huven på utsidan med det slipade stämjärnet och lite hjälp från värmepistolen. Sedan var det bara att slipa det sista. Det tar dåligt men försiktighet ger bättre förutsättning för lack. För grova sliprepor är bara jobbigt att återställa.

Denna huven var någon mm längre än den gamla så det är lite känsligare att passa in mot bakkanten. Slutresultatet blev dock helt ok.